Vi sitter fortfarande fast på land i Pasito Blanco. Detta ska ni veta är en historia som har varit och är något över det vanliga. Hela tiden en kamp om vad som ska göras och om vem som ska betala. Vi går två steg framåt och ett bakåt hela tiden. Nu är blästringen klar och nu har vi väntat ett dygn på att dom ska inse att den skadade vattenlinjen ska göras om. Nu nya löften om att arbetet ska fortgå. Vi har numera en upptrampad stig mellan Shaddock och hamnkontoret. När allt är klart ska vi berätta i helhet hur det har varit här. Det finns bra anställda här men dom har en envåldshärskare till chef som allt ska gå igenom. En chef som dessutom gömmer sig bakom sin stängda dörr när han är här. Denna dörr har han inte lyckats att gömma sig bakom för oss. Nu är vi ganska less på att bara vänta, vänta och vänta på besked. Dessutom så verkar det som om dom väntar på att man ska bli arg innan det händer något. Små glädjeämnen finns. Vi har vår lilla bil som vi kör omkring med. Vi hade en härlig tur på öns västkust häromdagen. Vilka vägar, vilken natur. Högst upp låg molnen så lågt att vi fick köra med vindrutetorkarna på. Och det blommar på allt som man inte ens visste kunde blomma. Det är en vacker ö. I Puerto Mogan har vi hittat en glassbar där vi ätit efterrätt. Allt för att ladda våra batterier för kommande dag med nya stridigheter.